I ljuset av den epok SHL befinner sig i nu, där spelare skyfflas runt i ett-tvåårsintervaller mellan klubbar, framstår Jan Allan Sandströms karriär som än mer imponerande. De senaste säsongerna har jag nästan sett på honom som representant för en egen utdöende ras. Lika exklusiv som snöleoparden, lika makalös som en albinotiger och lika unik som det norrbottniska kynnet.

Sagan höll på att få ett abrupt och tragiskt slut den där kvällen i Skellefteå för några år sedan när Pierre-Édouard Bellemare, med sataniskt ont uppsåt och full kraft, försökte skalla Jan med bakhuvudet. Otäcka bilder. Lyckligtvis läste Jan situationen korrekt likt så många gånger förut och hann med Guds nåd skydda sig i sista sekund med sin klubba.

Denna händelse klär skott för Jan som spelare, ringar in hans instinkter och förklarar också varför han vid 37 års ålder fortfarande kan prestera på den absolut högsta av nivåer. Om det är någon egenskap jag främst vill lyfta fram är det hans spelintelligens. Ur denna kvalitet kommer så mycket godis för en stringent defensiv tillika offensiv kraft. Det finns en smartness i att inse vem man är sett till styrkor och svagheter, och detta har Jan i drivor. Han vrider ur trasan i varje byte. Har aldrig varit ett fan av uttrycket “han spelar enkelt”. Det är ett missvisande uttryck då det enkla ofta är det svåra när tempot höjs och pressen eskalerar. Jans spel är baserat på ett rörligt intellekt, uppbackat av en stor basal dos bolltalang.

När laget nu reser ner till Jönköping för tre (3) enkla pinnar vill jag passa på att tacka dig Jan Allan Sandström för ditt engagemang och hjärta för ishockeyn som idrott och Luleå Hockey som förening. Vi är en mångtusenhövdad skara som kommer att hylla dig imorgon. Stort grattis J.S#7!!!!

Och sagan fortsätter…

Let’s born to rock