Inlagd av den Sep 14, 2015 i Krönikor

Det finns faser av svaghet i livet då jag problematiserar mitt djupa engagemang för Luleå Hockey. Givetvis inte som idrottsförening men som emotionell katalysator för mitt själsliv. Alla dessa timmar och dagar som investeras i något jag på intet plan har någon som helst kontroll över. Maktlösheten som åskådare som i sin tur föder alla dessa små kongeniala riter, allt för att ge illusionen av att vara delaktig i ödet. Likheten med gudstjänsten är slående och jag tänker att allt det handlar om är att försöka hitta meningen med ett mysterium.

Det är vid dessa tillfällen jag kallsvettig av olust tar fram mobilen och med panisk blick medicinerar mig med det sju minuter och sju sekunder långa YouTube-klippet från SM-finalen 1996 som manifesterar ishockeyhistoriens vackraste epilog. Skuggans testikel-skottäckning, Bulans bloddekorerade tröjkrage och Christian Ruuttus bebisregister krattar manegen för mitt tillfrisknande. Min hjärna syresätts igen, kroppen rätas ut och jag kommer på mig själv med att ta ett spontant danssteg ackompanjerat av min kära hustrus härdade suck.

Med en mer balanserad ingång, är det dock fortfarande intressant att analysera varför den villkorslösa kärleken till Luleå Hockey består år efter år. Vad motiverar detta engagemang och varför fnissar jag rödkindat förtjust när Ilari Melart redogör för sitt bänkpressrekord på 145 kilo? Svaret finns i dåtiden.

Om det fanns en karta över Luleå där alla ens steg fanns registrerade skulle en tydlig stig från Munkebergsgatan 74 fram till Delfinens biljettlucka uppenbara sig. De första minnena av att gå med pappa på match är formativa. En liten pojkes hålögt stirrande upp för branta läktare, uppvarvad av dånet från puckar som smäller likt pistolskott mot plexiglas, och Torbjörn Köhler, som i min animerade värld bar cape och superkrafter. I dessa lyckliga upplevelser står den emotionellt basala kopplingen att finna.

Som vuxna står vi nämligen ständigt i återkoppling till barndomen, men att växa är inte samma sak som att växa upp, utan två analogt separata processer. Att växa upp regleras nämligen av vilja, inte biologi. Vid givna scenarion i livet (läs pensionssparar-möte på banken) väljer jag att spela spelet med olika grad av motvillighet, allt för att konstatera att Luleå Hockey har en direkt motsatt påverkan. Föreningens verksamhet väcker barnet och apan inom mig. Jag blir mer biologi än tanke, mer primat än privatsparare.

Jag kan idag se det vackra i att investera tid och känslor i något som jag inte kan kontrollera, och det är eleverande att få tillhöra ett sammanhang där alla bär på samma diagnos. Att ha förståelse för människors kärlek och galenskap kan ibland vara den stora nyckeln till gemenskap, och i dessa fenomen står Luleå Hockey staty för en konstant. Parallellt samverkar allt detta som navelsträng till mitt ursprung. Jag går i barndom, fylls av starka minnen och tänker att Luleå Hockey och dess tempel alltid stått för den sekulära församling jag alltid varit predestinerad att tillhöra. Man ska anta hög försiktighetsgrad när man drar paralleller med det kyrkliga men jag tror att, om Gud någon gång visar sig för människan så är det sannolikt att det sker i Delfinen. Dock under ett powerbreak.

// Ola Gustafsson

BDA-orkesterns nya album är ute på Spotify nu!

Läs mer